2017/01/27

NEW BEGINNINGS

 
 
 
 
New website up! Come visit me over on joannaulfsdotter.com.
Jag huserar numera på länken ovan. Kom dit, vettja!







 

2016/03/13

CHRONOS & KAIROS









Vinter. 
Fint för dem som gillar sånt men inte min grej.
Det är inte kylan eller ens snön som stör, egentligen, 
utan att jag hinner glömma att världen 
någonsin varit något annat än monokrom.
Det har jag litet svårt att acceptera.

Det blir att gå i ide. 
Eller i alla fall snegla längtansfullt ditåt.

Orden gömmer sig lite 
och bilderna är få.
I år har jag bara låtit det få vara så.
Sagt till mig själv att det är okej.
Du måste inte. 
Eller
ta och läs en bok, du, det gör dig gott.

Läser någonstans att de gamla grekerna hade två tidsbegrepp,
chronos och kairos.
Chronos är tiden som går,
veckorna, dagarna, timmarna och minuterna som tickar sig fram.
Sekundvisaren på min automatklocka slår dubbla slag i sekunden
och när jag håller den mot örat 
och lyssnar på den vagt melodiska klangen
tänker jag på en hares snabba, ängsliga hjärtslag.

Eller mitt eget hjärtas kanske, de dagar då allting går lite för fort
och chronos bara rinner ifrån.

Sen finns det kairos.
Ett ögonblick i tiden som öppnar sig som en dörr,
en möjlighet.
Också den här tiden av existens på sparlåga
avbryts av stunder av kairos.
Då älskar jag att vara just där, just då.
De kommer ofta i mötet med människor
och får på något sätt all annan tid att stanna upp.

Kairos
laddar resten av min tid med mening.

Jag behöver ingen statistik för att veta 
att vintern hade ovanligt få soltimmar.
Morgnarna bakom persiennerna har gått från svart till ljusare grått.
Men när jag nu öppnar ytterdörren och viker runt huset 
ut i solskenet känner jag hur någonting prasslar och vecklar ut sig
inombords, förväntansfullt.
Allting känns plötsligt lättare, och idet lockar inte längre.

Våren är på väg.








Winter.
Fine for some but not my cup of tea.
It's not the cold or the snow, even, but the fact that it's possible to forget
the world was ever painted in other than monochrome shades.
I don't think we should have to accept that.
I grit my teeth and try.

Here in the North, some animals hibernate during the winter months.
I do my own version and just let myself be.
My words are confined either to work or my journal,
there are hardly any photos. 

This year I've had no time for regrets.
It is what it is. 
There is a time for everything,
after all.

I read somewhere that the ancient Greeks had two concepts for time,
chronos and kairos.
Chronos is sequential time,
the days, hours and minutes that pass like a flowing river.
My automatic watch measures half-seconds and as I put it to my 
ear to hear the faint melodic rhythm,
it reminds me of a rabbit's heartbeat, rapid and anxious.

Or perhaps my own, on days when chronos just flows and flows
and I try in vain to catch it.

And then there is kairos.
Brief shining moments like doorways,
the kind of time that breathes life 
and has the power to change things.

Even in this hibernation age,
kairos appears.
Usually in meetings with people, 
making me love the moment I'm in.

It passes.
But kairos fills the rest of my time with meaning.
Reminds me of a more vibrant life,
waiting just around the corner. 

I don't need statistics to know this winter has seen very little sun.
Behind the blinds, mornings have gone from black to light grey only. 
But now,
as I open the front door and step out into the light,
something inside me seems to unfurl
and I smile with renewed hope.

Everything feels easier suddenly; lighter.
Forget hibernation. Bring out the white sneakers.

Spring is on its way.







2015/12/28

A FAINT MUSIC






Jag skriver ganska lite om mitt liv här inne, kommer jag på.
(Eller överhuvudtaget, kan man ju också tycka.)
Vet inte riktigt varför, eftersom jag tycker mycket om
att läsa andras ögonblicksbilder och delade, ärliga stunder.
Kanske beror det på att jag skriver mycket i kolumnformat
och att mina tankar ofta rättar sig efter just det stuket
fast jag inte gör det medvetet.

Hursomhelst.
Det kan finnas anledningar till att inte skriva så mycket.
En kan vara att livet är tungt och mörkt och mest går ut på att stappla,
 nej, sega sig fram som i motvind från en dag till en annan.
Så var mitt liv länge.
Då blev det tyst, eller så spillde lite av det där ut över dessa sidor.
Men bara så mycket jag kunde,
för även om skrivande kan vara en katharsis
kan det också bli outhärdligt ibland,
att se sin förtvivlan i svart på vitt.

Sen kan det finnas en sådan anledning
att livet är inne i mjuk och glad, hoppfull fas,
och någonting av den där sköna lunken som verkade
vara förlorad för alltid plötsligt har kommit tillbaka.
Då kan det också bli tyst,
mysande tyst som när man sitter hopkurad i en mjuk fåtölj framför en brasa,
med händerna runt en kopp varm kakao.
Tänker jag mig.

För där har vi varit den här hösten.
Kom upp till ytan redan i våras,
försiktigt optimistiska under sommaren att det kunde hålla,
skulle hålla,
och hösten har varit precis vad den de facto är:
ett bönesvar.
Ett äntligen efter år av när?
Äntligen ljusnar det.






I augusti steg jag in på ett vidsträckt trägolv under glaskupolen
i en gammal tvålfabrik, som för tio år sedan fick
ett nytt, kreativt bultande hjärta.
Jag jobbar där tre dagar i veckan.
Ler för mig själv åt de toner av musik som ibland
hörs slingra upp från den stora aulan,
åt de konstnärssjälar som befolkar matsalen,
 åt den fria, bejakande atmosfären där allt är tänkt att inspirera till skapande.
Åt att få ta del, närsomhelst under arbetsdagen,
av den sjudande kreativitet
och glädje som teatereleverna står för i olika former.
Jag hinner gå på en bråkdel av allt som händer.
Och att äntligen få jobba med mitt "brödarbete", översättandet,
i en miljö där drömmande hum-flummare som jag passar in,
 det är – en gåva, rätt och slätt.

Två dagar blir över för mina andra jobb och projekt,
och det är det bästa av två världar;
frihet och trygghet på samma gång.

Det är lite svårt att skriva om glädje ibland.
Mer än någonsin den här hösten har jag känt närvaron av en vag skuld.
Hur skriver man om tacksamhet så att det inte bara blir en uppräkning?
Så att den djupa känslan,
vetskapen om att allt är oförtjänt verkligen kommer fram?
Jag vet inte om det går.
Den som läser tolkar själv; det gör jag också.
Jag vet bara att jag blivit hyperkänslig det här året,
för att ens komma i närheten av att trycka upp
hur bra jag har det i ansiktet på någon. Inte som världen ser ut.
Trots att jag själv haft det, fram till ganska nyss, inte alls bra.

Det är nånting med det där om ansvar,
om att dela med sig.
Att förstå att elden inte bara ska värma mig.
Att ha det bra blir så lätt en inåtvärmande självklarhet.

Jag tror inte på karma. Jag tror på nåd.
Och på att aktivt odla tacksamheten.
För den här stunden, den här dagen
(oavsett hur den går),
för kärleken,
för att det finns människor och företeelser i ens liv
som får hjärtat att sjunga.

Vi har nyss firat jul.
På ytan är det en helg laddad med dofter, smaker, känslor.
Minnen. Oändligt många.
Det finns kanske inga andra dagar på året som så tydligt pekar på sina föregångare,
som pockar på, nästan fordrar uppmärksamhet.
Det är känslor av kluvenhet.
Det är svårt, men inte mindre vackert för det.

Jag firade allt det där.  
Sträckte upp synliga glas och kastade osynliga slängkyssar uppåt.
Torkade bort en tår med baksidan av handen, log och sjöng vidare.

Men det jag djupast firar är själva den oförändrade grunden,
julens budskap.
Ljuset lyser starkt i mörkret,
och hjärtat svämmar över av tacksamhet.






I don't write about my life very often, I've noticed.
There is no particular reason for that,
in fact I like very much to read other people's small reflections on the everyday.
My mind seems to prefer the column format,
although the beauty of a blog is that it can be whatever we like it to be.

There may be reasons for not writing, of course.
Over the years I've often hesitated.
Sometimes because life has been so difficult
that writing, even though cathartic, proves too painful an exercise.
I've still shared things up to a point,
but sometimes silence has been my best friend.

When my father died
 I assumed I would process my grief through writing,
as I had done with so many other things.
But I didn't write a single word for a whole year.

Another reason for not writing may actually be the opposite:
happy, placid days; a comfortable lull.
That's where we have been this past autumn.
It was good by spring, we dared to hope it would last by the summer,
and it has.
Finally, after such a long time,
a ray of hope shooting its warm, steady light across the horizon.

In August I stepped out onto an expansive wooden floor
under the glass arc ceiling of a hundred-year-old former soap factory
that was given a new, creatively beating heart ten years ago.

I spend three days a week there.
Smiling to myself at the faint strains of music that sometimes waft up from that
vast, domed space.
At the artistic souls populating the dining hall.
At the atmosphere of vibrant, joyful creativity.
At the theatre students, who are there to
make something out of nothing and do such a good job of it.
Every day there are things to see and experience, and
I only have time for a fraction of all that goes on.

And to make my bread-and-butter, the translating, happen in a place
where my bohemian, artsy-fartsy tendencies finally find a home – that is a gift,
pure and simple.

The rest of the week are for my other projects and work.
The best of both worlds; security, yet with room to roam.

Writing about happiness can also be a little difficult.
This autumn I have felt more deeply conscious than ever of the unfairness of life.
Shadowed by a vague sense of guilt, I ask myself:
is it possible to express gratitude without rattling of a list?
To describe the sense of awe at how completely un-earned any good thing really is?
I'm not sure it is.
The reader chooses how to read things;
I do, too.
I just know that I've become hyper-sensitive this year to even coming close
to shoving how well things are going in someone's face. Not in the world of today.
Even though up to quite recently, I was one of those not doing very well.

There is something here about balance, about responsibility.
Sharing the warmth, extending a hand.
How well things are going so quickly becomes self-evident,
but it isn't.

I don't believe in karma. I believe in grace.
And in fostering gratitude in myself.
For this moment, for today, however it is going.
For love,
for people and content in life that make the heart sing.

Christmas was just here.
A holiday that comes fully loaded with scents, sights, tastes.
And memories, countless memories.
Few days of the year are so insistent as these in almost forcing their predecessors on us.
It is a time of mixed emotions.
Difficult, but no less beautiful.

I celebrated all those things.
Raised visible toasts, blew invisible kisses upward towards the skies.
Wiped away a tear with the back of my hand, then smiled and kept singing.

Deep down is the celebration of Christmas that hasn't, and won't, change.
The light shines strong without flickering.
And my heart is flooded with gratitude.





  

2015/11/04

MINORITY REPORT







Där jag bor, alltså i Finland, pågår just nu Svenska veckan.
Ett kulturellt projekt som kulminerar i
Svenska dagen den 6 november – en dag
som firas av min minoritet. 

Minoritet.
För någon som inte har upplevt det från insidan är det förvånansvärt svårt att förklara
hur det känns att vara en del av något och ändå inte.
Måste jag beskriva det i en enda mening skulle det kanske bli just så.
Men också den formuleringen kan bara viska
om de många lagren som ligger bakom.

Jag har funderat extra mycket på identitet på sistone.
De spridda tankar som följer här är bara mina; det ska sägas direkt.
Även om jag för enkelhetens skull säger vi ibland.
Det finns nämligen lika många uppfattningar
som det finns medlemmar i en minoritet.
 (Kanske fler).

°
Under största delen av mitt yrkesliv har jag jobbat på finska.
Det "svåra" språket som gav mig ont i magen före lektionerna på lågstadiet
har med tiden blivit, om inte en vän, så iallafall en trevlig bekant. 
Jag behärskar det väl och använder det dagligen, både i text och tal.
 
Men.
Kanske finns där ett men för att språk är mitt yrke
och jag har stora krav på mig själv där,
eller för att jag älskar att kommunicera och har stora krav överhuvudtaget
 på att alla utbyten ska vara rika och mångsidiga.
Jag vet inte.
Hursomhelst, att ständigt fungera på ett språk som inte är modersmålet
 är inte alltid lätt.
Det vet alla som någonsin bott utomlands.

Men jag bor här,
det här är mitt land och jag har inget annat.
Jag är en del av landet – hoppas jag iallafall.
Inne i den större påsen finns en mindre påse:
den egna minoritetskulturen,
ibland ganska lik majoritetens,
ibland förvånansvärt annorlunda.

Mitt finska språk har stora luckor i ämnen som jag aldrig behövt använda,
som fågelarter och svampar till exempel,
för att inte tala om referenser till litteratur och musik.
För jag har inte läst samma böcker eller lyssnat på samma musik.
I alla fall inte i regel.

Det är inte min brist på kunskap i sig som är störande.
Det är att den inte syns, och att ingen riktigt verkar förstå att den finns.

 Att leva väldigt nära en annan folkgrupp är att leva flytande.
Varje familj och individ gör sina val,
och lever olika mycket i den andra gruppens sfär.
Vissa inte alls,
andra med siktet hela tiden inställt på utbyte.

° 
Förutom en gliring om att pappa kanske betalar av den kvinna
jag bodde inackorderad hos under en termin,
och en berusad flicka på nattbussen som artigt frågade
varför är ni så jobbiga? 
har jag alltid blivit vänligt bemött av finskspråkiga.
Jag misstänker att det finns både nyfikenhet och okunskap,
men ingetdera lyfts fram.

Sen kommer den fram ändå ibland, okunskapen,
ofta med en viss chockeffekt.
Jag minns den kvinna som artigt konverserade min far
i blomsterhandeln med att fråga om vi
brukar ha blågula buketter hemma när Sverige firar sin nationaldag.
Jag kommer inte heller att glömma pappas glasartade blick
och något stela leende när han förklarade att 
nej, det har vi inte, för vi är finländare....

Eller (och den här gör på riktigt ont i oss),
när finskspråkiga tror att vi hejar på Sverige i sport.
Aj aj aj, vad den smärtar.

°
Sett från den andra sidan
finns det inget annat som på två röda sekunder
kan få en grupp finlandssvenskar att upprört
börja tala i mun på varandra
som att jämföra "förolämpningar" man fått i Sverige.

Allt från du talar så bra svenska
 (efter att man just förklarat att det är mitt modersmål
och att jag med möda lärt mig finska i skolan),
till men ni talar väl finska hemma ändå?
(NEJ, om inte familjen råkar ha en förälder
från vardera språkgruppen och kanske inte ens då)
till en uppräkning av finska svordomar eller yksi kaksi.

Fram med det stela leendet igen.

Och lite ont gör det, fast vi försöker skratta sen.
För Sverige har funnits där som en skugga från början.
Landet där alla skyltar är på svenska
och där många av oss har släkt,
sådana som flyttat ganska nyligen.
Landet dit vi åkte på bilsemester.
Så gott som allt jag läste som barn kom därifrån,
och någonstans mellan Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf har
mitt modersmål vävts ihop.
I väven ser man tydligt konturerna av Sveriges karta.

Vi vet SÅ mycket om Sverige, utan att för den skull uppleva att det är vårt.
Sverige vet så lite om oss.
Och fast vi försöker berätta och förklara går det sällan hem.






Slutsats:
Det vi tar för självklart gör andra uppenbart inte.
Och däri ligger svårigheten att vara minoritet.

Vad är det att ha förfäder som för hundratals år sedan flyttade över
till den östra halvan av det svenska riket, beslöt sig för att stanna
och fortsätta tala svenska?
Att dessa förfäder fick sällskap av tyskar, belgare, holländare, judar m.fl.
som vandrade in och lärde sig svenska istället för finska?
Som sedan bildade sin egen lilla kultur och vårdade sitt språk,
som kanske kom att låta lite lustigt med tiden men utvecklades till en egen variant 
(där mycket av fornsvenskan förresten bevarats).

Att sedan fortsätta utvecklas, som grupp;
 bli kända för att säga aderton och kännspak och
vårda Luciatraditionerna och stöda Folkhälsan
och gå på Arbiskurser, spela i lokalrevyn eller sjunga i kör
och hälsa sidu morjens!
 
Att ha ett rykte om sig att vara rika (för de flesta absolut inte sant),
eller bara allmänt snorkiga.
Min milda mor blev till sin förskräckelse en gång ryckt i ärmen
av en ilsken finskspråkig dam som väste fram:
låssa olla ruotsalainen, låssa olla fiini!
(Låssa=låtsas.)
Sedan dess ett bevingat uttryck i vår familj.

Vad är det att bli en brokig men ändå på något sätt homogen grupp,
 som har sina rötter i Sverige men sitt hjärta i Finland?
Sverige är inte hemma för oss,
så åtminstone av den anledningen kan vi inte åka dit
när någon uppmanar oss att åka hem.
Och det händer.
Allt oftare numera.

Vad är det att känna igen sig,
alternativt känna sig främmande inför stereotyperna?
Ingen funderar så mycket på identitet som vi gör.
Det finns så många typer av finlandssvenskar
och så många exempel på lokal finlandssvensk kultur
att vi nog aldrig kommer kunna enas om en gemensam definition.
Och det kan väl kvitta.
Vi pratar ändå om det, ständigt, för precis som alla minoriteter drivs vi av en
vetskap som ibland känns tung att bära.
Vi måste hålla ihop.

°
Bortom skratt och irritation och förolämpningar och fördomar och stereotyper
finns något annat som är viktigast för den som är i minoritet,
nämligen tillhörighet.
 
På jobbet kan det nu gå dagar utan att jag säger ett enda ord på svenska.
Det går bra, det är okej.
Men när jag möter en svenskspråkig blir det tydligare än någonsin
vad just det kan handla om.
Orden spiller ur mig, liksom lättade över att inte behöva vägas
eller formuleras på förhand,
och jag blir plötsligt så tacksam för de tusen små underförstådda saker
man delar med andra i samma kultur, i samma språk.
De självklara sakerna.







Minoriteten är en del av mig, precis som jag är en del av den.
Vi kommer ju aldrig att känna oss helt hemma någonstans konstaterar min man
och det är sant, så är det; ingenting kommer att vara helt och hållet vårt.
Men oavsett om det känns som en svaghet eller en styrka (det kan vara båda)
är det vem vi är och därför viktigt.

Väldigt många människor runtom i världen lever i minoriteter,
och de blir hela tiden fler.
Många av dem lever som främlingar på ett sätt som är ljusår från min verklighet.
Men om till och med jag –
som fått tala mitt språk, utbildas på det och läsa det fritt –
upplever ett främlingsskap, hur mycket mer gör inte de det?

Det är inte ett dugg synd om mig,
det är inte alls vad det här inlägget handlar om.
Jag önskar inte fler rättigheter för mig själv.
Jag tycker nämligen att det hör alla minoriteter till
att lära sig fungera i majoriteten,
om inte annat för att slippa leva på defensiven
 och i ett ständigt tillstånd av inre spänning.

Jag har slutit fred med det svåra språket som alla sade att
 du måste lära dig för annars klarar du dig inte
(usel pedagogik som bara underblåser rädsla och skapar en låsning
 – sluta med det, ni som känner igen er).
Det är ett av de bästa beslut jag någonsin tagit.
Och ju mer jag lärt mig,
desto mer har jag förstått min egen, något komplexa identitet
och både vad jag är och vad jag inte är.

Jag är finlandssvensk.
Och om jag måste fortsätta förklara det livet ut så gör jag väl det då.

Glad Svenska dagen!









2015/10/14

THE FORGETTING ROOM






I keep checking in.
Write a few words, move them around; delete them.
I deleted a whole post the other day. That's a first.
The words squirm like a two year-old unwilling to
squeeze into his overalls.
(He doesn't really want to be wearing anything else either
and he can't explain why,
so all that's left is to throw a tantrum and then cry a little,
waiting for better days).
  The pictures sigh at me for not understanding that they
don't go together,
and what are we meant to be illustrating anyway?

I keep circling this space, though.
On the prowl for something that got lost.
But unlike the house key my darling accidentally dropped
down the elevator shaft,
this is something I'm still hoping to find.

This time in my life is actually a peaceful and contented one.
Much to be happy and grateful for, small and larger joys to savour.
And I do. Very much so.
It's just this side of things that has gone askew.
In the deleted post I called my present condition sharing fatigue
and all that means is essentially that I am tired of my own voice
and ditto of my photographs.






I always subscribe to the idea that we feel things for a reason
and should just let them be without poking and prodding too much,
but this is also a diary of sorts and I might as well ruminate a little
while giving my five or so readers a sign of life.
(Thank you, by the way).

Not sure I will ever be comfortable with all the pitfalls
surrounding this space.
By that I mean not the sharing itself
 - to date I have not written a word here that I regret -
or the vulnerability any decent sort of writing demands,
but the stuff on the fringes of that.
Comparisons. Fear. Jealousy. Loneliness.

I don't imagine they will magically disappear,
so I'm working on how to accept them instead.
My brothers used to make themselves scarce in order to avoid
the suffocating hugs and cheek-pinching favoured by a visiting great-aunt
(large in personality as well as the other thing);
 I'm facing my own metaphorical auntie with clenched teeth
and lungs full of air. Let's do this, then.








As usual, I don't know much but I'm working on it.
 I know one thing though.
It's a phenomenon that coincides with these feelings,
and that is no coincidence, if you know what I mean.

Back when social media was young,
it was a fairly nice place to spend time in.
I made lots of updates on the quality of my morning latte
and people were kind enough to like or even comment 
on my innocent nonsense.
Sure there was pettiness and bragging
and all those other traits of humankind we wear like a chronic disease,
then too;
but I don't remember it being aggressive.
Now it often is.
Facebook has become everybody's soap box
for politics and crises and heated debates.
So many opinions.
So much a n g e r.

With a few exceptions, 
 I find social forums becoming increasingly toxic.
I find my own words depleted,
first because I don't want to enter into these discussions
and later because everything begins to sound
tired, spent and superfluous to my ears.

So much talking, so little listening.

I've let that affect how I view this place too, as well as my other writing.
But reading anew a few of my old posts there was a glimmer of light.
I used to pour my heart into this and it shows.
It mattered then; it matters still.

And all the ins and outs still need to be worked out but I believe they will,
because words, and images, still have the power to heal and to join
 rather than break apart.
And when such words are kept back, for fear or fatigue or a love of comfort,
you can be sure a thousand shallow angry ones will still be spoken.

In all the noise,
I had forgotten.







The title is borrowed from this lovely book by Nick Bantock


2015/08/24

BOTANY









Jag har botaniserat lite bland mina bilder.
Tänkte leta efter en dikt eller ett passande citat
till sommarväxterna, men de får tala för sig.

Jo, en sak bara.
De finns de som tycker det är svårt att fotografera utomhus.
Det är det också.
Men när man lärt sig tycka om att omständigheterna 
inte går att kontrollera finns det inget bättre.

När regnet lämnar avtryck i blombladen 
och vinden viskar i snåret;
leker med fokus och skärpa,
då får det bli som det blir.

Det blir bra ändå.









I'm botanising among this summer's crop of photographs.
Nature photography is tricky and wonderful.
A good exercise in going with the flow, learning to give up control.

The sun, wind and rain will keep you on your toes.
But just keep your eyes open.
Nature is forever making art of the moment.












Tokens of a Nordic summer 



2015/08/19

IN AND OUT OF TIME












There are all kinds of happy.
For me, a really special kind can be found in visits to the past.

I don't know why, but it has always exerted the strangest pull on me.
Places that are frozen in time fill me with a great sense of excitement and 
a longing to just...remain there, 
among the fading wallpaper and the smell of dust, the sun-warmed wood
and peeling paint.

I keep stroking surfaces when guides look away.
But it's not just an aesthetic thing.
The objects are certainly beautiful in all their time-worn glory,
made as they are from a craftsmanship ethos 
that made no distinction between 
practical and lovely
 – just look at the hammer resting on the anvil 
– but there is more, 
somehow always more to it
and I try in vain to put my finger on exactly what.

The older the better.
But not without
a certain quality that makes me feel connected
to people of a different age, far removed from mine,
who stood right here.
 Breathing,
looking at the same thing as I am now.

As though folded into a wrinkle in time,
as Madeleine L'Engle so beautifully put it.












I don't believe in reincarnation.
But I do believe the soul is eternal
and that we will step outside of time one day,
to find that all times are now.

As we somehow always knew they were;
confounded as we are over the passing years,
changes in ourselves and others,
ageing, transformation,
that constant forward flow.

As though we were still new to it, somehow.
It doesn't make any sense.
Not unless – I believe –
Someone made a beginning
and will make an end to time
as we know it.

°

Museums are always sort of my 'back-up plan' for work,
despite not having a degree in history.
Maybe just because it would make me happy
to dwell all day in these dusty little havens.
At any rate, I so love that they are there.

These photos were taken in a place I visit at least once every year
and feel a special connection to.
It serves as a window into the past of my mother's family:
farming, fishing, keeping livestock and doing different trades
in the Ostrobothnian archipelago.

It is one of those friendly museums
where it is clear that people cherish the past
and do their best to keep it alive.
People who have an eye for the details that create a connection;
helping us see, smell and imagine.
Who know the difference between a visit and an experience.










Interiors & exteriors of crofters' cottages and farmstead 
at the Stundars Agricultural Handicraft Museum